frokenahlskog

Ja alltså, vara mamma är det mest underbara jag varit med om. Det är så fantastikt att se små nya människor, med egen vilja, egna tankar och idéer, men som man ändå kan se så mycket av sig själv i. Så fort mina döttrar föddes så hoppade mitt hjärta ur kroppen. Jag fick dåligt samvete direkt. Över vad egentligen? Jo allt. Världen är läskig, jag tänkte på om dom skulle bli mobbade i skolan, få en hemsk sjukdom, att dom skulle tycka att jag är världens sämsta mamma, ja precis allt. Jag är nog fortfarande så. När jag lämnar dom på dagis och M börjar gråta och klamrar sig fast vid mig, C står och tittar ner i marken och säger försiktigt "Hej då mamma, jag älskar dig", då gråter jag så fort jag stängt grinden. Jag vill låsa in mig hemma och bara vara med mina barn. Jag vill inte att någon ska komma i närheten av dom, jag vill skydda dom med mitt liv. Även fast jag vet att det går över för dom efter bara ett par minuter på dagis, att dom börjar leka med sina kompisar på en gång, eller ja, i alla fall C, så gråter jag ändå. Det sista man ser är att ens barn är ledsna och ropar efter mig. Jag klarar inte av det! Att vara mamma är underbart, men också förbannat läskigt tycker jag, jag vill göra rätt, jag vill att dom ska titta tillbaka på sin barndom när dom är stora och komma ihåg hur bra vi har haft det, hur mycket kärlek dom har fått och att jag gjort mitt allra, allra bästa för att dom ska bli stolta, självsäkra kvinnor.