frokenahlskog

Men, nu till problemet. Jag har en sjukdom som heter bipolär sjukdom och det kan jämföras med sjukdomen manodepressiv. Till och med schizofreni. Nu låter det ju verkligen som att jag är helt galen, men det är inte riktigt så. Den sjukdomen innebär att ibland går man ner i djupa depressioner och mår fruktansvärt dåligt. Man orkar inegnting och vill ingenting. Man kan bli självmordsbenägen eller självdestruktiv. Jag har varit självdestruktiv. Jag har skurit mig många gånger i låren. Ibland väldigt djupt och ärren sitter kvar. Jag har aldrig velat ta livet av mig, men ibland har jag känt att dör jag så dör jag. Det är verkligen fruktansvärt. Hela sommaren har jag varit nere i den här skiten. Jag har fått träffa min psykolog flera gånger i veckan och fått så mycket medicin utskrivet för att försöka ta mig upp från botten igen. Mina nära och kära har varit väldigt oroliga för ibland svarade jag inte i telefonen utan bara satt och grät, jag drog mig undan från vänner och hittade på olika ursäkter för att slippa träffas, det kunde till och med gå dagar utan att jag duschade. Jag ORKADE inte. Jag orkade inte med mig själv, jag orkade ingenting. Min panikångest blev till slut helt ohållbar. Jag kunde inte vara hos läkaren för jag klarade inte av att vara i rummet med stängd dörr, det kändes som att jag höll på att kvävas. Jag kunde inte gå och handla, och jag kunde absolut inte sitta och äta lunch ute på någon restaurant, då kunde jag inte svälja maten för att jag hade sån panik på grund av alla människor.

Sen finns det en helt annan sida av den här sjukdomen. Hypomaniska skov. Det är dom som är farligast konstigt nog. Det är helt tvärtom depression. När man är inne i en hypomani så är omvärlden helt fantastisk. ALLT är helt fantastisk. När jag är inne i ett skov så ser jag till och med allt med glada färger, det är helt sjukt! Jag pratar fort och hoppar över ord, jag går fortare, när jag gymmade så sprang jag på löpbandet tills jag blev alldeles yr och höll på att svimma för då kände jag mig duktig, jag åt ALDRIG, varken frukost lunch eller middag, jag gick på tom tank. Jag drack vatten och åt något någon enstaka gång. Jag sov max tre timmar varje natt för att det var onödigt att slösa bort tiden. Jag städade, diskade och dammsög typ samtidigt. Jag glömde sätta på mig grytvantar när jag bakade och tog ut plåten med bara händer. Hela handen brändes men det rörde mig inte ens i ryggen, jag sköljde av det lite och sen fortsatte jag med alla saker jag höll på mig. Jag blir nästan alltid maninsk på våren. När man kan börja vara ute, uteserveringar öppnar, det är ljust och man mår bra. Jag blir väldigt otrevlig när jag är inne i det. Jag tycker att alla har fel, alla är så långsamma när dom pratar eller gör nånting, jag är bäst och kan allt, jag är så himla snygg och så vidare. Jag var fruktansvärt otrevlig mot min läkare som egentligen bara ville mig väl, men jag fick det till att hon inte ville att jag skulle må bra. Jag förvrängde allt, alla försökte förstöra för mig, dom ville att jag skulle sitta hemma och gråta och må dåligt. Men när man är i det stadiet så mår man så jävla bra rent ut sagt. Ingenting kan stoppa en. Jag tänkte klippa banden med min mamma som egentligen är min klippa. Hon sa något som jag inte gillade och då ville jag aldrig ha med henne att göra igen. Omgivningen blir väldigt drabbad.

Oj vad jag skriver på, men jag kan inte sluta, jag vill bara berätta tror jag. Det jag egentligen vill säga med allt det här är att nu när våren närmar sig och jag redan mår så bra, med min nya kropp, jag har skolan att gå till varje dag och träffar mina fina vänner, så är jag livrädd för att en hypomani ska utvecklas. Jag äter mediciner som ska håla allt i schak, men det är aldrig någon garanti. Jag vill inte gå igenom allt det här igen, jag vill bara må bra på ett "normalt" sätt. Jag får ta upp det här med psykologen. Jag vill bara dela med mig av allt som jag funderar på. Nu har jag verkligen öppnat mig och berättat saker som inte så många vet om, men jag är såhär. Jag har den här sjukdomen och jag kan inte göra något åt det. Jag kommer ha den i hela mitt liv och man vet aldrig vad som kan trigga igång ett skov, eller när det kan trigga igång. Det är inget jag kan hjälpa, men jag kan ta mina mediciner och försöka få stopp på det i tid om jag märker att det börja hända saker. Jag får hela tiden lära mig att leva med det här.

Men nu mår jag bra. Jag tycker att livet är väldigt trevligt och jag orkar med allt och det är jag stolt över. Jag får väldigt mycket hjälp av folk, men ändå känslan av att jag KAN klara av allt själv, för det kunde jag verkligen inte i somras när jag åt olika medciner som godis och fick massor med biverkningar och orkade ingenting.

Ja hörrni. Det här är jag. Knasbollen Emelie. Men jag är fortfarande en rätt bra tjej för jag är ju ofta på en normal stämningsnivå. Jag är inte alltid knäpp. Bara ibland.